Vi pratar ofta om unga tjejers kroppskomplex, och det är bra att vi pratar om det. Men under radarn har en ny, nästan klinisk press vuxit fram bland våra unga killar. En press som inte bara handlar om att vara ”bra”, utan om att vara helt och hållet felfri – flawless.

Om du tittar in i din sons flöde ser du kanske inte bara spel och roliga memes. Du ser förmodligen en värld av ”looksmaxxing”, en subkultur där varje detalj av den manliga kroppen dissekeras och betygsätts.

Jakten på den kirurgiska perfektionen

Det räcker inte längre att vara vältränad. Idag ska käklinjen vara knivskarp, tänderna perfekt raka och hårfästet bevakas som en statshemlighet. Kraven är motsägelsefulla och precisa: de ska vara långa, men för inte för långa. De ska ha synliga muskler och blodådror som syns precis lagom mycket – en anatomisk balansgång som kräver konstant övervakning.

När utseendet blir ett projekt som aldrig tar slut, blir kroppen en fiende som ständigt måste tämjas och optimeras. Och mitt i allt detta ska de navigera skolan och relationer.

Skolan som sorteringsmaskin

Skolan har i mångt och mycket slutat vara en plats för lärande och blivit en sorteringsmaskin. Många killar upplever en enorm framtidsångest; känslan av att om de inte presterar just nu, så har tåget gått för alltid. De ser en arbetsmarknad i förändring och känner att de måste vara unika, högpresterande och oersättliga för att ens ha en chans.

Men vad händer när ribban är så hög att man inte ens ser den? Vi ser ofta två reaktioner:

1. Hyper-prestation: Killarna som kör slut på sig själva på gymmet, pluggar nätter igenom och aldrig unnar sig vila.
2. Utcheckning: Killarna som ger vika. De som skyddar sitt inre genom att sluta försöka. Här hittar vi den ökande skolfrånvaron och den tysta depressionen. Att stanna hemma blir ett logiskt självförsvar – för om jag inte deltar kan jag inte misslyckas.

Moment 22 i relationer

Samtidigt ställs nya, orimliga krav på den sociala arenan. I dejtinglivet förväntas de vara snygga, maskulina och framgångsrika, men samtidigt mjuka, lyhörda och känslomässigt mogna. Vi ber dem att hantera känslor och jobba på relationer, men har vi gett dem verktygen?

Många killar står där med en kravlista de inte kan bocka av och förväntas tala ett känslospråk de aldrig fått lära sig bokstäverna i. Tjejers listor på icks är milslånga och varje ord och handling måste vägas. Allt det här skapar en bottenlös ensamhet. För hur ska de kunna ge någon annan kärlek när de inte ens har fått lära sig hur man älskar sig själv i allt det operfekta?

Vägen framåt: Var den villkorslösa hamnen

Som föräldrar är vår viktigaste uppgift idag att skilja på självförtroende (vad de gör) och självkänsla (vilka de är).

• Bekräfta varandet: Prata mer om deras karaktär än deras resultat. ”Jag älskar din humor” eller ”Du är så fin mot dina vänner” väger tyngre än ett A på matteprovet.
• Var den villkorslösa hamnen: Visa att ditt stöd och din kärlek är helt oberoende av ett misslyckat prov eller en avbruten fotbollssatsning.
• Normalisera det operfekta: Prata om att livet är skevt, jobbigt och operfekt – och att det är precis så det ska vara!

Vi behöver lära våra söner att de inte är projekt som ska optimeras för en marknad eller en feed. De är människor som ska leva.

Vi bryter cirkeln tillsammans

Att se sin son kämpa mot dessa krav är smärtsamt, men kom ihåg att din röst är starkare än algoritmerna i hans flöde. Genom att våga visa och prata om det som inte är ”flawless”, och genom att vara den som ser människan bakom prestationen, bygger du en grund som inget högskoleprov eller gymresultat i världen kan ersätta.

Ingen av oss är en perfekt förälder, och det är precis det som är poängen. Det är i våra egna tillkortakommanden som vi visar dem att det är okej att vara människa.

Vad är din största utmaning just nu när det gäller att stötta din son i den här pressen? Skriv gärna en kommentar här eller släng iväg ett mejl till kontakt@varasoner.se
Jag läser allt – vi lär oss bäst av varandra 💚

Med värme,