Arvet efter oss: Del 2

Vi säger ofta till våra söner: ”Du kan prata med mig om allt” eller ”Det är okej att vara ledsen”. Vi ger dem ett muntligt frikort att känna. Men i nästa sekund biter vi själva ihop när vi är stressade, sväljer gråten eller döljer vår oro för ekonomin eller jobbet.

Vi ger dem verktygen med orden, men vi visar dem en helt annan bruksanvisning med våra handlingar.

Mönstret trumfar orden

Sanningen är rätt krass: Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Om vi aldrig visar sårbarhet, lär vi dem indirekt att sårbarhet är något man döljer. Vi skapar en klyfta mellan vad vi säger är tillåtet och vad vi visar är normalt.

För en son som växer upp här, där ”stark och tyst” länge har varit hårdvaluta, blir föräldern den viktigaste måttstocken, särskilt pappan för en son. Om pappa aldrig är rädd, aldrig osäker och aldrig ledsen – då drar sonen slutsatsen att de känslorna inte hör hemma i en vuxen mans liv. Han ärver inte våra ord. Han ärver vår tystnad.

Stenansiktet

Med spegelbilden visar inte bara de tunga känslorna. Det handlar lika mycket om de där ögonblicken av ren lycka. Vi har blivit experter på att hålla masken. Vi kan stå på en konsert med vårt absoluta favoritband, känna hur hela bröstet jublar, men utåt sett står vi stadigt med armarna i kors och ett samlat ansiktsuttryck.

Varför? För att vi har lärt oss att kontroll är trygghet. Men när våra söner ser oss stå där, så missar de att vi faktiskt är lyckliga. De ser bara en mur, De lär sig att även glädje ska dämpas, att entusiasm är lite pinsamt (eller cringe som det nu visst heter) och att man är som mest ”man” när man är som mest neutral.

Utmaningen: Att vara människa, inte bara förälder

Det här är det svåra. Vi vill och ska vara deras trygga hamn, deras klippa som aldrig vacklar. Men genom att försöka vara ”perfekta” och orubbliga blir vi också oåtkomliga.

Här är din utmaning för veckan:

Våga sänka garden. inte bara när det är tungt utan även när det är som bäst. Det handlar inte om att lasta över dina vuxenproblem på din son, utan om att sätta ord och rörelse på de mänskliga känslorna i vardagen.

• Säg det högt: Nästa gång du känner dig stressad eller har haft en tuff dag, säg det: ”Jag är lite låg idag för det var stressigt på jobbet, så jag behöver sitta ner en stund.”
  – eller –
  Berätta varför du är glad. ”Den här låten gör mig faktiskt lycklig i hela kroppen!”
• Visa känslan: Om du blir rörd av en film eller en händelse – svälj inte gråten. Låt den synas. Visa att det inte är konstigt.
  – eller –
  Nästa gång du hör din favoritlåt, ser ditt lag göra mål eller din son lyckas med något – låt det synas! Våga jubla, dansa, leka och skratta okontrollerat!
• Be om ursäkt: Om du tappade tålamodet och röt ifrån i onödan, gå tillbaka och säg: ”Förlåt för att jag skrek, jag var trött och det var inte ditt fel”.

Det känns obekvämt – och det är meningen.

Det kommer kännas konstigt. Det kanske till och med känns som att du ”förlorar auktoritet”. Men i själva verket bygger du något mycket starkare: Tillit. När du vågar vara människa inför din son, ger du honom tillåtelse att vara det också. Du visar att man kan vara både stark och sårbar samtidigt. Det är den viktigaste spegelbilden han någonsin kommer att se.

En ny bild i spegeln

Det fina i det hela är att det aldrig är för sent att ändra bilden i spegeln. Du behöver inte vara perfekt, och du behöver absolut inte ha alla svar. Faktum är att det är just när du visar att du inte har alla svar som du blir viktigast för din son.

Varje gång du sänker garden, även om det bara är för en kort sekund, så river du en tegelsten i den där gamla muren av tystnad som funnits här i generationer. Din son ser det. Han ser att det går att vara både trygg och ärlig på samma gång.

Men även om vi lyckas bli mer sanna i spegeln, finns det ytterligare något som ofta skymmer sikten mellan oss och våra söner. Det är de där osynliga förväntningarna vi bär på – spökena av våra egna ofullbordade drömmar eller de misslyckanden vi så desperat vill att de ska slippa.

I nästa och sista delen av serien Arvet efter oss ska vi titta närmare på hur vi städar bort de där spökena ur rummet. Vi ska prata lite om hur vi ger våra söner det viktigaste vi har: ett ”emotionellt kapital” och en inre röst som viskar att de är älskade för precis det de är – inte för vad de presterar, ser ut eller för vad de förverkligar åt oss.

Vi hörs i del 3: Spöken i rummet och den trygga hamnen.

Med värme,