Jag tror att många föräldrar, precis som jag, ibland undrar om man gör tillräckligt.
Om man säger rätt saker. Om man borde förstå mer. Om man håller på att tappa något.
Och kanske kan man göra mer? Prata mer, fråga mer, vara tydligare.
Men jag tror inte att det är det som avgör.

Det händer oftare i det lilla. I helt vanliga stunder mitt i vardagskarusellen när du sätter dig bredvid. När du frågar något enkelt. När du lyssnar även om svaret bara blir ett ”vet inte”.

När man inte riktigt når fram

Det är lätt att börja tvivla när samtalet inte flyter och svaren blir korta. När man inte riktigt får grepp om vad som händer på insidan.
Man kan tänka:

”Har vi tappat något?”
”Borde jag backa, eller göra något annorlunda?”

Men jag tror inte att det är så skört. Ni har inte tappat relationen, relationens uttryck har bara blivit annorlunda.

Du behöver inte vara säker hela tiden

Även om många av oss bär på en känsla att vi borde veta mer, så gör vi inte alltid det. Och det är okej.
Det viktiga är inte att du säger rätt sak varje gång, utan att du finns där.
Att du visar att du vill förstå, även när det känns lite trevande.

Du behöver inte ha alla svar

Jag tror att många av oss känner en press att lösa saker.
Att förstå direkt. Att säga något klokt. Att hitta lösningar och hjälpa till.

Men jag tror inte att det är det viktigaste. Vi kan inte alltid se föräldraskapet som en mästare-lärlingrelation. Bara för att vi är vuxna betyder det inte att vi är fullärda.

Det viktigaste är att vi står kvar och vill lära oss tillsammans med våra barn.
Att vi inte backar när något blir svårt.
Att vi inte behöver ha alla svar, men vi visar att vi finns där oavsett.

Att inte vara ensam

För många barn handlar det inte om att få en lösning. Det handlar om att inte vara ensam i det som känns.
Att någon ser, lyssnar och stannar kvar. Även när det känns rörigt.
Och där spelar du en större roll än du kanske tror.
Inte genom att fixa allt. Utan genom att vara där.

Förtroende byggs i det som är svårt

Om våra barn ska våga berätta saker för oss så behöver de känna att vi klarar av att höra det. Även det som är jobbigt. Det som oroar oss. Det som vi kanske inte vet hur vi ska hantera. Och det är inte alltid lätt. Men om vi blir för snabba med:

• lösningar
• råd
• korrigeringar

då finns det en risk att de slutar dela.

Att göra sig tillgänglig

Egentligen är det något ganska enkelt. Att visa: ”Du kan komma till mig med det här.” Inte bara för att berätta att något har gått bra, utan även om något har blivit svårt, rörigt eller fel.
Och att vi då försöker möta det utan att direkt:

• lösa det
• värdera
• eller ta över

De där små stunderna

De försvinner lätt i vardagen, men försök ta vara på dem för de gör skillnad.
När du sitter kvar lite längre än vad som känns bekvämt. När du lyssnar utan att avbryta. När du visar att du är genuint intresserad – även av det lilla.

Det är där något byggs. I det lilla. Över tid. 🖤

Med värme,