Vi pratar ofta om skärmar som om de vore fienden.
Att de skapar avstånd mellan oss och våra barn. Att mobilen, spelen eller Youtube långsamt tar vår plats.
Men det kanske inte är så enkelt? Ibland är det inte bara skärmen som skapar avstånd.

Skärmen är en del av deras värld

För många tonårspojkar händer en stor del av livet på skärmen. Där finns:

• Vännerna
• Humorn
• Tävlingen
• Gemenskapen

Och ofta en plats där man kan få känna sig kompetent.
När skolan känns tung, när kroppen förändras, när självkänslan svajar.
Då kan ett spel, ett forum eller en spelserver vara en plats där man känner:
Här kan jag något.

Skärmen som mur – eller bro?

Det vi egentligen längtar efter är inte mindre skärmtid.
Det vi längtar efter är kontakt.
Och ibland hamnar vi i en kamp som ser ut såhär:

”Tiden är slut!”
”Nu räcker det med skärm.”
”Stäng av och gör något annat.”

Och ibland behöver vi sätta gränser. Men gränser utan relation skapar ofta mer motstånd än närhet.

Ett sätt att närma sig

En sak som har hjälpt mig är att ibland gå in i deras värld istället för att försöka dra ut dem ur den. Jag märkte själv att något förändrades när jag började byta strategi. Bad honom visa. Testade själv, fast jag var dålig.
Frågade vad som var roligast, vilka de andra spelarna var och vilken bana som var svårast. Inte för att kontrollera, utan för att förstå och visa intresse.

Plötsligt var skärmen inte längre en mur. Det blev en bro.

När vi visar intresse händer något. Samtalen börjar ofta inte om livet. De börjar om spelet, om en karaktär eller ett klipp på Youtube.
Men ibland öppnar det upp för något större. Och plötsligt pratar man inte bara om spelet.
Man pratar om dagen,
om kompisar,
om något som kändes jobbigt.

Inte alltid. Men oftare än man tror.

Det viktigaste är fortfarande relationen

Skärmar kan skapa problem. Det kan jag inte förneka.
Men relationer byggs inte genom att ta bort något. De byggs genom närvaro.
Genom nyfikenhet. Genom små ögonblick där vi visar: Jag är här. Jag vill förstå dig.
Och ibland börjar det så enkelt som att bara sätta sig bredvid.

Reflektion

När du tänker på din sons skärmtid, vad känner du mest?
Oro? Irritation? Eller nyfikenhet?
Kanske kan en liten dos nyfikenhet förändra mer än vi tror?

Om du känner igen dig i det här är du inte ensam.
Jag skriver ett kort veckobrev till föräldrar som vill stärka relationen till sina söner. Du får också min guide: ”7 sätt att stärka relationen – utan att pressa”, fyll bara i din e-postadress lite längre ned.

Det är i de små ögonblicken det stora byggs 🖤

Med värme,