Värdet utanför lådan – en serie om superkrafter och systemfel: Del 1

Just nu sitter tusentals ungdomar runt om i landet med blicken fäst vid ett preliminärt antagningsbesked. För vissa är det en biljett till drömmen. För andra – särskilt för våra söner med NPF eller de som bara inte passar in i den fyrkantiga lådan – är det ett kvitto på att de inte ”räcker till”.

Jag skriver det här för att jag är frustrerad. Jag vägrar acceptera att vi mäter fiskar på deras förmåga att klättra i träd, för att sedan titta på dem med medlidande när de misslyckas.

För ett tag sedan satt jag och tänkte på den första månresan, och på begreppet ”Moon Shot”. Det kommer från 1962, när John F. Kennedy deklarerade att USA skulle skicka en människa till månen innan årtiondets slut. Det fanns ingen färdig plan, tekniken existerade knappt och många skrattade åt idén. Men poängen med ett Moon Shot är att man väljer att göra något, inte för att det är lätt, utan för att det är svårt. För att målet är så viktigt att det tvingar fram helt nya sätt att tänka.

Min nästa tanke kom då automatiskt, och det resulterade i att jag formulerade ett alldeles eget moon shot. Precis det här tänket behöver svensk skola nu. Inte fler småjusteringar i läroplanen och betygssystemet – vi behöver en helomvändning.

Läroplanens löfte – och systemets svek

Skolverket skriver uttryckligen i läroplanen att grundskolan ska ”främja elevernas allsidiga personliga utveckling” och ”väcka lusten att lära sig mer under hela livet”. Det är vackra ord. Ord som jag skriver under på varje dag i veckan.

Men för många av våra söner är verkligheten en helt annan. Istället för att främja en allsidig utveckling har vi skapat ett system som bara premierar en viss sorts (gärna teoretisk) utveckling. Som jag skrev i artikeln om Runda bollar i fyrkantiga hål, så försöker vi slipa ner kanterna på våra barn för att de ska passa in i ett system som vägrar anpassa sig efter människan. Resultatet? Lusten att lära slocknar innan den ens hunnit börja brinna, och de börjar tvivla på sitt eget värde.

Möt ”Mille” – geniet som systemet missar

Låt oss prata om Mille. Mille är en kille som kan plocka isär en motor och sätta ihop den igen på en eftermiddag. Han har en spatial förmåga som får vuxna tekniker att höja på ögonbrynen och ett driv som gör att han aldrig ger upp förrän han hittat lösningen på ett praktiskt problem. Han är en förebild i slöjdsalen och den som alla frågar om hjälp.

Milles stora dröm är att gå Fordons- och Transportprogrammet, där han kan få mycket praktik och en möjlighet att jobba direkt efter studenten. Men för att komma in på ett program krävs godkänt i kärnämnena.

Mille har kämpat med matten: han förstår logiken när han får använda händerna, men när det kommer till abstrakta ekvationer på ett papper låser det sig. Han har gått på studieverkstad och han har nått 80% av kraven i matten. Men i vårt skolsystem spelar det ingen roll. Det finns inget ”nästan-godkänt”. Missar du en enda aspekt av Skolverkets kriterier för ett E, så slår dörren igen.

Nu har det visserligen pratats om att införa ett nytt betygssystem (igen!) där man ska slopa betyget F och ha en tiogradig skala till hösten 2028. Det är ett steg i rätt riktning, men låt oss inte lura oss själva; det är bara ett nytt namn på samma stängda dörr. För vad hjälper det Mille att vi tar bort ”underkänt-stämpeln” om tröskeln för att komma in på sin yrkesutbildning fortfarande är för hög?
Vi försöker laga systemet genom att byta ut bokstäver och siffror, när vi borde laga det genom att börja se människan bakom siffrorna.

Skolan har erbjudit Mille extra anpassningar och särskilt stöd, men de har inte räckt. Ofta handlar resurserna bara om att få sitta i ett tyst rum med samma lärobok som inte fungerade från början. Man har försökt laga Mille med mer av det som gjorde honom trasig, istället för att titta på hur han faktiskt lär sig saker.

I systemets ögon är Mille nu ”obehörig”. Trots att han förmodligen skulle bli landets bästa mekaniker, nekas han att ens börja sin yrkesutbildning. Han tvingas istället gå ett introduktionsprogram för att läsa upp teoretiska mål som han kanske aldrig kommer att nå, medan hans fantastiska praktiska kompetens får stå och damma i ett hörn. Det är inte bara ett svek mot Mille – det är ett enormt slöseri med en kompetens som vårt samhälle behöver.

Mitt moon shot: En skola som ser fallenhet

Mitt Moon Shot handlar om att lyfta blicken. Om jag fick reformera grundskolan skulle det se ut ungefär såhär:

• Lågstadiet som bas: Här lägger vi grunden precis som idag. Vi utforskar världen och omgivningen, läser och räknar. Vi lär oss att lära, och det ska vara kul!
• Individuell kartläggning: Under tiden gör vi en kartläggning av varje elev tillsammans med pedagoger och specialpedagoger, med fokus på vad de är bra på! Vad är elevens naturliga fallenhet? Var finns den unika drivkraften?
• 4 kärnämnen + personliga spår från åk 4: Matematik, svenska, engelska och ”Idrott och hälsa” (mer om det i nästa punkt) är obligatoriska.
  Därefter får eleven sitt personliga spår. Du får lära dig mer av det som du är bra på och som gynnar dig, och mindre/inte alls av annat. Alla är olika och det är bra!
• Från ”Idrott och hälsa” till ”Hälsa”: Jag vill ersätta den gamla gympan med det obligatoriska ämnet ”Hälsa”. Även här finns möjlighet att välja spår. Här får barnen lära sig att navigera i både fysisk och mental hälsa. Vi ger dem verktyg för personlig utveckling och förståelse för sin egen kropps system – superkrafter de faktiskt har nytta av hela livet.

Att sikta mot månen

Att få formulera mitt moon shot kändes fantastiskt, även om det är lite läskigt att dela det med er. Jag vill att våra barn också ska ha mål som känns nästan omöjliga. Jag vill att de ska ha självförtroendet att jobba mot dem ändå. För även om mitt moon shot kan verka löjligt och jag inte alls kommer nå dit, så når jag betydligt längre än om jag bara står kvar på jorden och ser på när våra barns potential slösas bort.

Vad händer just nu?

Men mitt i mina stora visioner för framtiden finns en krass verklighet i nuet. Det finns tonåringar som just nu känner sig misslyckade för att de har blivit kuggade av ett system som inte ser dem.

I nästa del ska vi prata om hur vi som föräldrar hanterar detta här och nu. Hur vi blir barnets skyddsmur och hjälper dem att se sina egna superkrafter – även när skolan är blind för dem.
Vi hörs i del 2: Superkrafterna som betygen missar.

Med värme,